”Det räcker med en åtta”

Savitaipales kommundirektör Johanna Mäkeläs vilja att tala om arbetshälsa väcktes av att hon observerade att hon inte är den enda som har mått dåligt. Mäkelä säger rakt ut att när pengarna är slut är det inte roligt att vara chef. Det behövs inte mycket för att mista sin arbetsplats.

– En samvetsgrann personlighet och ett jobb som kommundirektör är en riskfylld kombination. Man går upp i arbetet och det finns ingen som begränsar hur mycket man jobbar. När man blir äldre behöver man mer tid för återhämtning, men arbetsmängden ökar, säger Mäkelä.

Coronapandemin blev en vändpunkt för hennes ork. 

– Att föregå med exempel och peppa andra utöver det dagliga arbetet tog på krafterna. I distansarbete blev arbetstiden helt obegränsad då arbetsredskapen var tillgängliga hela tiden, säger hon.

Svårigheterna tog inte slut där. Efter coronapandemin började kriget i Ukraina, vilket i synnerhet märktes som en besvärlig situation för turismnäringen i närheten av östgränsen.

Johanna Mäkelä ser kommundirektörens ställning som speciell jämfört med andra chefsuppgifter i det att ekvationen även omfattar de förtroendevalda som valts politiskt och med vilka samarbetet måste fungera. De egna förslagen måste fås igenom för att arbetet ska ge resultat.

Mäkelä och ordföranden för kommunstyrelsen i Savitaipale är ett fungerande arbetspar.

– I detta hänseende har jag haft tur, eftersom samarbetet fungerar och frågor kan diskuteras redan i beredningsskedet och även i svåra situationer. Om detta inte vore fallet, skulle det vara omöjligt att arbeta.

Mäkelä för som bäst samarbetsförhandlingar för andra gången under sin karriär. I nuläget anser hon ändå att situationen är bra, eftersom inga arbetsplatser är i fara. I förhandlingarna behandlas kommunens verksamheter en sektor åt gången i en äkta samarbetsanda. Målet är att hitta nya, mer meningsfulla sätt att utföra arbetet och samtidigt spara in på kostnaderna.

– För ett år sedan var jag tvungen att sköta konkursen för en förening med koppling till kommunen, vilket var en mycket tung process. Och i Lemi krävde kommunens ekonomiska situation uppsägningar genom samarbetsförhandlingar, berättar Mäkelä.
 

En skattkarta ersatte Excel

Johanna Mäkeläs arbetsförmåga räddades av att hon sökte till FPA:s Oras-rehabilitering. Mäkelä beskriver rehabiliteringen som en ögonöppnande upplevelse.

– Det viktigaste jag lärde mig var att acceptera den situation jag är i. Det finns inga trolleritrick för att ta fram mer ork. Acceptans innebär att ta ansvar för den egna situationen: man måste själv dra gränser i sin kalender och skriva in lediga dagar.
För Mäkelä, som har en merkantil utbildning, var det även en stor förändring i tankesättet att man har rätt och även skyldighet att hålla fast vid sina egna värden på grund av välbefinnandet och orken.

– Jag var van att granska kraven i arbetslivet genom siffror och prestationer. På rehabiliteringen fann jag mig själv sitta och rita en skattkarta.

På rehabiliteringen fick Mäkelä även nyttiga kunskaper om den fysiska sidan av stresshantering. Nu tänker hon att alla skulle ha nytta av kunskaperna redan innan den egna situationen krisar till sig.

– Jag önskar att man skulle ordna utbildning även i avslappning och att orka för kommunchefer. Jag tror att vi annars har en tickande bomb här.

Samtidigt anser Mäkelä att det särskilt i små kommuner finns behov av utveckling i fråga om förhållningssättet till arbetshälsa. Personalförvaltningen fokuserar ofta på avtalstolkning, men det bör finnas tid för annat också.

I avgränsningen av arbetsmängden är nyckeln till framgång enligt Johanna Mäkelä att avstå från överdriven samvetsgrannhet. Att acceptera ofullkomlighet innebär även att tolerera halvfärdighet.

– Man måste förstå och acceptera att allt inte kan utföras perfekt. Om man inte lär sig att sänka ribban bränner man ut sig. Det måste räcka med vitsordet åtta. Likaså behöver allt inte heller bli färdigt genast, utan man måste tåla att det finns halvfärdiga ärenden på skrivbordet och att man ändå har rätt till sin fritid.

Många är numera i ett knepigt läge på grund av sociala medier. Mäkelä är tacksam över att ärenden sköts snyggt i Savitaipale och tjänstetiderna respekteras när kontakt tas. Hon har också annorlunda erfarenheter.

– Den som upprätthåller inläggen har ett stort ansvar för olika djungeltelegrafer. Jag rekommenderar över lag att lägga ut uppföljningen av sociala medier och upprätthållandet av kommunens sociala mediekonton på andra. Man behöver inte läsa och tåla allt. Jag raderar osakliga kommentarer från mina sidor och jag besvarar inte privata meddelanden.
 

”Detta jobb har allt!”

Johanna Mäkelä upplever att det förväntas av kommundirektören att hen ska bo på orten, och det har sina fördelar i arbetet. Ett liknande tryck sätts inte på andra tjänsteinnehavare.

– Arbetet är krävande för familjelivet. I Savitaipale värdesätts de egna traditionerna och den egna kulturen. Man ska vara delaktig i livet på orten, annars börjar det talas om att kommundirektören inte syns till.

Det egna hemmet mitt i skogen på den lugna landsbygden är ett andningshål för Johanna Mäkelä. Att ströva omkring i skogen är en nödvändig motvikt till arbetet. Glädjen finns i vardagliga saker.

– Det är nödvändigt med en egen privat plats, så att jag inte tillhör Savitaipale kommun 24/7. Jag kan inte föreställa mig att bo i kyrkbyn och bli uttittad av alla hela tiden. Eller åtminstone skulle det kännas så, skrattar Mäkelä.
Mäkelä tror att personkemin avgör vem som kan ge en stöd för orken. Hon anser att mentorförhållanden som ordnats utifrån är konstgjorda.

– Jag har deltagit i kommundirektörernas nätverk, men det bästa stödet har jag hittat i direktörerna i närkommunerna. En direktör inom en helt annan bransch, som är bekant sedan tidigare i karriären, är en viktig samtalspartner.

Numera tillbringar Johanna Mäkelä sin semester utanför hemkommunen.

– När jag håller mig borta från hemknutarna ser jag inte sådant som jag borde sköta. Det är också lättare att säga nej till representation när jag inte är på plats, oavsett vilket evenemang som äger rum i byn under semestern. ■