1+1-avtalsmodellen ledde till kostnadsökningar
Kollektivavtalen och arbetsfreden för industrin, handeln och den statliga sektorn gällde bara i ett år.
Efter att förlikningsförslaget hade förkastats och de första strejkerna inletts enades arbetsmarknadsparterna inom industrin om en avtalsuppgörelse.
Längden på avtalsperioden och arbetsfreden har utöver lönehöjningarnas nivå och form samt de lokala potterna, en avgörande betydelse för den allmänna linjen. Den linje som förbunden på Södra kajen valde avvek till denna del väsentligt från KT:s och skogsindustriföretagens uppgörelser.
Svagheterna i EK-förbundens 1+1-modell förverkligas nu på värsta möjliga sätt. Om Södra kajen hade nått uppgörelser av samma längd som exportföretagen i skogsindustrin eller kommun- och välfärdssektorn, skulle en stor ökning av arbetskraftskostnaderna inte nu hota Finlands ekonomi och konkurrenskraft.
Lönehöjningsnivån i kommun- och välfärdssektorn – 1,9 procent för 2023 och 2024 – baserade sig på lönehöjningslinjen för företag inom skogsindustrin. Till följd av arbetstvisterna och avtalsuppgörelserna inom industrin hotar arbetskraftskostnaderna för alla arbetsgivare nu att öka avsevärt.
I kommun- och välfärdssektorns förlikningsförslag föreslog både riksförlikningsmännen och förlikningsnämnden en koppling till framtida höjningar inom vissa privata sektorer. KT och huvudavtalsorganisationerna granskar kopplingens inverkan på lönerna under februari.
Då EK ensidigt avstått från centraliserade arbetsmarknadsuppgörelser finns det för tillfället ingen allmänt godtagen avtalsmodell på den finländska arbetsmarknaden. När dammet lagt sig efter förhandlingarna bör åtminstone de centrala arbetsgivarna, förhandlingsorganisationerna och förbunden sätta sig vid samma bord. Målet bör vara ett bättre gemensamt manus för arbetsmarknadsmodellen i Finland.
17.2.2023