Social- och hälsovården till landskapen – hur mår kommunen?

– Den kommande förändringen är redan i sin helhet en möjlighet. Att genomföra den är inte lätt och jag avundas inte landskapen, som ska börja sköta social- och hälsovården. Sannolikt är ändå att uppgiftshelheterna blir tydligare för oss inom kommunerna och att vi kan koncentrera oss på utveckling, säger Lempääläs kommundirektör och ordföranden för Finlands Kommundirektörer rf Heidi Rämö optimistiskt då hon diskuterar kommunernas förändrade uppgift.

Rämö anser också att kommunens roll att skapa och arbeta för sammanhållning är viktig.

– På sätt och vis har kommunerna en möjlighet att utforma kommunens roll på nytt.

Enligt regeringens riktlinjer ansvarar kommunerna också i fortsättningen för att främja sysselsättningen, kunnande, bildning, hälsa och välfärd, motions-, kultur- och fritidstjänster, ungdomsverksamhet, den lokala näringspolitiken och markanvändningen. Sammantaget återstår alltså tre uppgifter för kommunerna: utbildning, utveckling och planläggning.

En finansieringsmodell är viktig

Innan kommunerna noggrannare kan börja ta ställning och planera, bör man enligt Rämö ha klart för sig hur statsandelssystemet förändras och hur den nya regionförvaltningen finansieras.

– Det vore önskvärt att få en helhetslösning för finansieringssystemet och styrmekanismen på remiss, för först då kan man tydligt ta ställning och planera. Om staten blir landskapens finansiär blir organen bara en förlängning av staten, som den tidigare länsförvaltningen. Då innebär landskapsförvaltning inte äkta beslutanderätt, påpekar Rämö.

Om landskapet får beskattningsrätt och bara delvis finansieras av staten blir självstyrelsen starkare och påminner i praktiken om en storkommun.

– Från vår synvinkel är en storkommun på inget vis en dålig sak så länge vi har tydliga profiler och vet vad som förväntas av oss. Om den före detta kommunen är en aktör för sammanhållning och tradition samt på kommuninvånarnas nivå en aktör för utbildning och utveckling, och regionkommunen sköter i huvudsak social- och hälsovården, så är det då en sådan uppgiftsfördelning. Det är inte konstigare än så, fastslår Rämö.

Åtminstone till en början är det tänkt att staten ska ansvara för landskapens finansiering, men möjligheterna för landskapen att själva ta ut skatt utreds. Beslutet om detta skulle fattas av kommande regeringar.

Regeringens riktlinjer varierar

– Jag väntar verkligen på att få se förslag till de kommande lagarna om landskapsförvaltningen och finansieringen. Då kan jag ta ställning och fundera hur sakerna borde skötas hos oss i primärkommunerna.

Enligt Rämö har regeringen först gett grundläggande riktlinjer och sen dragit tillbaka dessa för att återigen ge nya. Enligt henne skulle man i kommunerna hänga med i svängarna bättre om det i planeringsarbetsgruppen skulle finnas aktörer från kommunsektorn utöver Kommunförbundets indirekta representation.

– Det här framskrider nu med lite för mycket fokus på tjänstemannaberedning på högsta nivå, med lagstiftningen i centrum. Det kan orsaka problem i fortsättningen, när förändringarna tillämpas på kommuninvånarnas vardag. Vilka förändringar skulle till exempel bolagisering medföra för verksamheten i vardagen?

Enligt Rämö borde social- och hälsovårdsdirektörerna i kommunerna delta i planeringen av reformen, eftersom de har genomfört reformer på regionnivå redan länge.

Kommunens uppgift bör bestämmas utifrån invånarnas behov

Social- och hälsovårdsfrågorna övergår till landskapen, men vad är det egentligen som flyttar, när social- och hälsovårdens gränser enligt Rämö inte är specificerade?

– Hur klassar man till exempel skolornas kuratorer, psykologer och hälsovårdare? Under den tid som de här rollerna existerat har man på 2–3 år lyckats hjälpa familjer och till exempel minska antalet omhändertaganden, säger Rämö.

Själv skulle hon gärna analysera hela frågan ur servicesynpunkt; med användarnas, alltså invånarnas, behov i åtanke och enligt vilken service som bör finnas i deras närhet. Först efter det vore det dags att besluta om förvaltningen och finansieringsmodellen.

Rämö tror ändå att kommunerna klarar de kommande utmaningarna bra, eftersom utvecklingsarbete har gjorts i en värld av krympande finansiering redan länge och också lyckats: för närvarande producerar kommunerna till exempel social- och hälsovårdstjänster för samma statsandelar som år 1992.

Förändringen berör ett stort antal kommuninvånare

Den förestående vård- och landskapsreformen är den största förvaltnings- och verksamhetsreform som genomförts i Finland. I oktober 2015 arbetade 422 000 löntagare i kommunerna och samkommunerna. Av dem arbetar 1 500 i Lempäälä. Förändringen kommer att beröra många av dem, då man vid genomförandet flyttar 215 000 årsverken och 350 organisationer från kommunerna till landskapen.

– Den kommande förändringen rör om i arbetslivet och påverkar också på så sätt verkligt många kommuninvånare. Det är nu en vardagspina för ledningen att personalen frågar om saker som ledningen inte kan ge dem svar på så länge ovisshet råder.

Rämö tror att kommunerna överlever förändringen och förblir självständiga utan tvångssammanslagningar, genom att organisera service tillsammans med tidigare samarbetsområden.

En del av kommunerna har till exempel redan länge fungerat utan egna hälso- och sjukvårdstjänster. Därmed är det lättare att flytta uppgifter som redan lagts ut. Det viktiga är att finansieringen fortfarande räcker till för de uppgifter som blir kvar i kommunerna.

Rämö hoppas att man skulle överge tankarna på att bolagisera den service man ordnar på grund av de risker det medför.

– Den centrala frågan är vem som kan och får utveckla servicen. Kommunen kan köpa och utveckla primärvård tillsammans med ett bolag, men fungerar det att utveckla servicen om landskapets partner är ett multinationellt bolag? Det här kan också vara en ödesfråga för små företag som erbjuder rehabilitering, bedömer Rämö.

Kommunerna behöver aktiva medborgare

I Lempälä kommun godkändes i höstas ett framtidsprogram där man begrundat verksamhetsmodeller och siktar på det år då uppgifterna överförs konkret.

– Den största utmaningen i hela landet är hur man ska kunna fylla det här demokratiska beslutssystemet med människor som är intresserade av att sköta gemensamma frågor, säger Rämö.

Föregångskommunerna håller redan på att skapa nya metoder för att medverka och engagera, vilket gör det lättare för kommuninvånarna att delta, också med mindre kunnande.