Högsta domstolen: Åtgärder för löneharmonisering var tillräckliga i svårt ekonomiskt läge

1.    Vad hade hänt?

Högsta domstolens avgörande (HD 2024:9) gäller ett fall där ett sjukvårdsdistrikt hade betalat en akutvårdare som varit anställd 1.1.2014–16.8.2019 mindre lön än vad som betalats andra akutvårdare som utförde samma eller likvärdigt arbete och som hade överförts till sjukvårdsdistriktet genom överlåtelse av rörelse. De akutvårdare som fick högre lön hade överförts till sjukvårdsdistriktet 1.1.2014.

2.    Vad gällde tvisten? 

Tvisten gällde huruvida sjukvårdsdistriktet hade iakttagit kravet på opartiskt bemötande enligt arbetsavtalslagen. Mot sjukvårdsdistriktet hade väckts talan enligt vilken distriktet inte tillräckligt snabbt hade undanröjt löneskillnaderna mellan den akutvårdare som varit anställd sedan tidigare och de akutvårdare som blivit anställda hos sjukvårdsdistriktet genom överlåtelse av rörelse. 

3.    Vilket lagrum var avgörande? 

Enligt 2 kap. 2 § i arbetsavtalslagen ska arbetsgivaren bemöta arbetstagarna opartiskt, om det inte med hänsyn till arbetstagarnas uppgifter och ställning finns anledning att avvika från detta. 
 

4.    Vad kom rätten fram till?

Högsta domstolen ansåg att sjukvårdsdistriktet inte hade handlat i strid med arbetsavtalslagens krav på opartiskt bemötande och förkastade därför talan. 
De åtgärder som sjukvårdsdistriktet vidtagit enligt löneharmoniseringsprogrammet under 1.1.2014–16.8.2019 var tillräckliga.
 

5.    Varför kom rätten fram till detta?

Sjukvårdsdistriktet hade övergått till att tillämpa det allmänna kommunala tjänste- och arbetskollektivavtalet (AKTA) på alla akutvårdare från 1.5.2014. Den uppgiftsrelaterade lönen för akutvårdare med samma eller likvärdigt arbete hade då fastställts på ett enhetligt sätt. 

Enligt den utredning som lagts fram hade sjukvårdsdistriktet inlett konkreta löneharmoniseringsåtgärder sommaren 2016, då harmoniseringsplanen godkändes. De åtföljande förhandlingarna om lönehöjningar för att minska löneskillnaderna gav upphov till ett harmoniseringsprogram som började genomföras 1.1.2019. Sjukvårdsdistriktet hade därmed åren 2016–2019 vidtagit åtgärder för att eliminera löneskillnaderna.

Högsta domstolen betonade i sitt avgörande att sjukvårdsdistriktets strävan att eliminera löneskillnaderna genom förhandlingar varje kollektivavtalsperiod hade varit ett förståeligt förfarande med beaktande av sjukvårdsdistriktets ekonomiska situation och de begränsade disponibla medlen.
 

6.    Vad bekräftar avgörandet?

Avgörandet bekräftar Högsta domstolens tidigare rättspraxis. Rättspraxis ger ingen exakt, allmänt godtagbar maximitid för harmonisering av löneskillnader. Vid bedömningen av hur lång tid som är skälig ska omständigheterna i varje enskilt fall beaktas på ett övergripande sätt. 
 

Vad säger tidigare rättspraxis?

Högsta domstolen har tidigare ansett att samma lön ska betalas för samma eller likvärdigt arbete. I samma eller likvärdigt arbete ska också bestämningsgrunderna för lönen vara lika. 
 

Arbetsgivaren ska eliminera löneskillnader inom skälig tid

Högsta domstolen konstaterade som utgångspunkt att överlåtelsen av rörelse 1.1.2014 ursprungligen har varit en godtagbar orsak till att det uppstått löneskillnader. Arbetsgivaren har dock varit skyldig att i mån av möjlighet vidta åtgärder för att undanröja löneskillnaderna inom skälig tid (HD 2004:103, punkt 6, HD 2013:10, punkt 27, HD 2013:11, punkt 25 samt TT 2011-29 och TT 2018-18).

Arbetsgivaren ska ges möjlighet till en skälig övergångstid

Kravet på opartiskt bemötande av arbetstagarna förutsätter att arbetsgivaren i mån av möjlighet strävar efter att korrigera löneskillnader som beror på tillämpning av olika lönesystem. Arbetsgivaren ska dock ges möjlighet till en skälig övergångstid inom vilken lönerna ska förenhetligas. Då arbetsgivaren hade lyckats harmonisera lönerna inom två år, ansåg domstolen att lönevillkoren förenhetligats inom skälig tid. (HD 2013:10)

Högsta domstolen bedömde också att övergångstiden var skälig i ett fall där löneharmoniseringen tog ett år och fem månader. (HD 2013:11)

Arbetsgivaren hade ingen godtagbar orsak till löneskillnader

Arbetsgivaren ansågs ha brutit mot kravet på opartiskt bemötande av arbetstagarna då arbetsgivaren ännu fem år efter en överlåtelse av rörelse hade betalat sina anställda olika lön. För ett mindre krävande arbete hade arbetsgivaren betalat högre lön än för ett mer krävande arbete. 

I detta fall ansåg Arbetsdomstolen inte att arbetsgivarens ekonomiska situation var en godtagbar orsak till löneskillnaderna. Även om lönesystemet hade ändrats efter överlåtelsen av rörelse 1.9.2006 och löner hade harmoniserats, fanns det inte längre någon plan för att eliminera löneskillnader efter år 2012, då det hade gått fem år sedan rörelsen överlåtits. (Arbetsdomstolen TT 2018-18)