Sammanhangen i förhandlingarna

Den tyngst vägande faktorn är den kommunala ekonomin och dess skrala tillstånd. Kommunerna, städerna och de samkommuner som de bildat har alla ont om pengar. Traditionellt har det förts mycket få samarbetsförhandlingar inom kommunsektorn, men förra året tvingade den ekonomiska situationen fram användningen av dessa metoder i en osedvanlig omfattning.

En annan variabel är regeringens strävan efter att höja sysselsättningsgraden till 75 procent, dvs. att sysselsätta 60 000 personer till. Regeringen har tillsatt flera trepartsarbetsgrupper för att främja detta mål.

Att arbetsmarknadens aktörer deltar i beredningen innebär att de bidrar med sina egna synpunkter, och en sammanjämkning av dessa synpunkter kräver arbete. 

Höjningen av sysselsättningsgraden hänger också samman med de kommunala sysselsättningsförsök som inleds på våren. Sammanlagt över 90 kommuner deltar i försöken där kommunerna i TE-centralernas ställe erbjuder sysselsättnings- och företagstjänster till bland annat arbetslösa invandrare.

Sysselsättningsförsöken riktar sig till långtidsarbetslösa och andra undersysselsatta personer. Målet är att mer effektivt främja sysselsättningen av arbetslösa arbetssökande och rekryteringen till utbildning och att skapa nya lösningar för att säkerställa tillgången på kompetent arbetskraft.

De löneuppgörelser är således sammanvävda med såväl kommunernas ekonomiska bärkraft och sysselsättningsmål som antalet och tillgången på personal. Samtidigt förekommer brist på både arbetsplatser och kompetent arbetskraft. Parallellt med detta kan det föras samarbetsförhandlingar.

Att kraftigt öka på utgifterna – exempelvis genom betydande löneförhöjningar – innebär även i fortsättningen en höjning av skattesatsen, ökad upplåning eller nedskärning av personal och tjänster. Resultatet är det samma om man gör sig av med de ”kiky”-timmarna.