Tre korta rättsfallsartiklar

Felaktig tolkning av behörighet gav rätt till återkrav av lön

Vandas beslut att återkräva lön, som till följd av en feltolkning av behörighet hade utbetalats utan grund, var lagligt. Högsta förvaltningsdomstolen avgjorde ärendet till stadens fördel.

Lön som utbetalats utan grund får återkrävas enligt 56 § 1 mom. i lagen om kommunala tjänsteinnehavare. Återkrav är ofta komplicerat, eftersom det enligt motiveringarna till bestämmelsen ska vara fråga om ett klart fel, t.ex. ett räknefel eller något annat uppenbart misstag.

När det har varit fråga om en behörig myndighets beslut som baserar sig på självständig prövning har arbetsgivaren inte nödvändigtvis vunnit rättstvisten. I Vandas fall hade Helsingfors förvaltningsdomstol upphävt stadens beslut om återkrav. Högsta förvaltningsdomstolen bedömde ärendet på annat sätt och upphävde förvaltningsdomstolens beslut.

Den person som i detta fall hade valts hade en examen som avlagts utomlands, och rektorn visste inte att personen borde ha ombetts visa upp Utbildningsstyrelsens beslut om jämställande. Personens lönepunkt i UKTA fastställdes därför högre på felaktiga grunder. Rektorn hade inte befogenhet att placera en lärartjänstinnehavare i någon annan lönepunkt än den som personen enligt avlagd examen hörde till i lönesättningen i UKTA.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att lönebetalningen inte grundade sig på ett lagakraftvunnet förvaltningsbeslut som rektorn fattat som behörig myndighet. Förutsättningarna för tillämpningen av lönesättningen hade inte uttryckligen undersökts och övervägts, utan rektorn hade fått den oriktiga uppfattningen att den valda personen skulle ha haft den examen som förutsattes för tillämpningen av den högre lönepunkten.

Återkravet av den lön (9729,52 €) som utbetalats utan grund kunde inte heller anses vara oskäligt, eftersom återbetalningen verkställdes först efter personens familjeledighet och under lika lång tid som det överskjutande beloppet hade uppstått (under mer än tre år i 38 delposter).

Beslutet är betydelsefullt för undervisningssektorn, eftersom återkraven av lön ofta uttryckligen beror på felaktiga behörighetstolkningar.

HFD 19.11.2018 liggare 5349 och Helsingfors förvaltningsdomstol 31.10.2016 nr 16/0841/2

Anställning endast för den tid undervisningen pågår är inte diskriminerande

Högsta förvaltningsdomstolen gav i december 2018 ett betydelsefullt beslut enligt vilket det inte är diskriminerande att anställa en visstidsanställd lärare endast för den tid som undervisningen pågår.  Beslutet bekräftade den dom jämte motiveringar som Åbo förvaltningsdomstol gav i augusti 2015.

Rättsfrågan gällde huruvida Harjavalta hade följt bestämmelserna i lagen om kommunala tjänsteinnehavare och i förvaltningslagen. Enligt förvaltningsdomstolens beslut hade kommunen varken förfarit i strid med diskrimineringsförbudet eller med principerna om ändamålsbundenhet och proportionalitet, när den anställde lärarna för vakanta visstidstjänster (inte vikariat) endast för den tid undervisningen pågick. Visstidsanställningarna upphörde alltså när sommaravbrottet inleddes.

I beslutet hänvisas till regeringens proposition till lag om kommunala tjänsteinnehavare. I bestämmelsen om grunderna för visstidsanställning fastställs inte hur lång anställningen är, utan visstidsanställningens längd bestäms i vart enskilt fall enligt den tid som den visstidsanställda tjänsteinnehavaren behövs.

I fråga om diskrimineringsförbudet, proportionalitetsprincipen och principen om ändamålsbundenhet konstaterade förvaltningsdomstolen att förfarandet hade varit lagenligt. Kommunen motiverade sitt beslut med sin svaga ekonomi och med att de visstidsanställda tjänsteinnehavarna inte behövdes under sommaren. Motiveringen var godtagbar med tanke på principen om ändamålsbundenhet. Anställningen av arbetskraft endast för den tid som arbetskraften behövdes stod också i rätt proportion till det övergripande målet.

I beslutet konstaterades den väsentliga skillnaden mellan tjänsteförhållande för viss tid och tjänsteförhållande tills vidare. Ett tjänsteförhållande för viss tid upphör efter den avtalade tiden och samtidigt upphör tjänsteinnehavarens arbetsskyldighet och rätt till lön. Skillnaden beaktas också i tjänstekollektivavtalet. På dessa grunder var behandlingen av de visstidsanställda tjänsteinnehavarna inte diskriminerande.

Högsta förvaltningsdomstolen övervägde att be EU-domstolen om ett förhandsavgörande i ärendet. Ärendet avgjordes dock utan begäran om förhandsavgörande, eftersom högsta förvaltningsdomstolen ansåg det vara utrett hur unionsrätten skulle tillämpas i ärendet.  Att avsluta en lärares tjänsteförhållande vid sommaravbrottets början stred inte mot principen om icke-diskriminering i Europarådets ramavtal om visstidsarbete.

Arbetsgivaren har alltid befogenhet att besluta om längden på ett anställningsförhållande och sålunda också om när ett tidsbestämt anställningsförhållande upphör. Lärarnas annorlunda arbetstidsarrangemang utgör inget undantag i sammanhanget.

HFD 19.12.2018 liggare 5980 och Åbo förvaltningsdomstol 25.8.2015 liggare 15/0194/1. Se även AD 10.1.2018, nr 3 (tjänsteförhållande inleds vid lärarnas planeringsdag)

Tillämpning av bestämmelse om ambulerande lärare

Arbetsdomstolen utfärdade i december 2018 ett beslut där det avgjordes om UKTA del B § 18 blir tillämplig i en situation där en lärare tillsammans med sina elever under en rast förflyttar sig till en annan skolas lokaler för en lektion och efter lektionen förflyttar sig tillbaka till den egna skolan.

Åbo stad och KT bestred talan bland annat på den grunden att kärandens ståndpunkt inte motsvarar bestämmelsens ursprungliga syfte. Bestämmelsen har i tiden kommit direkt från lagstiftningen där en innehavare av lärartjänst förpliktades att vid behov också undervisa i en annan skola. Syftet har varit att kompensera för den extrabelastning arbete i två olika skolor och arbetsgemenskaper medför.

Arbetsdomstolen ansåg dock att bestämmelsens ordalydelse gav stöd för den tolkning käranden lagt fram. I ärendet kunde inte framläggas något sådant bevis för att avtalsparterna skulle ha något tydligt gemensamt överenskommet syfte gällande avtalsbestämmelsen, utifrån vilket det vore motiverat att kringgå en ordagrann tolkning av bestämmelsen.

Bestämmelsen tillämpas alltid bara på innehavare av lärartjänst, inte timlärare. Förflyttning från skolan till en idrottsplats eller mellan olika idrottsplatser i gymnastikundervisningen är det mest typiska exemplet på när bestämmelsen inte blir tillämplig.

AD 20.12.2018 nr 119